Maj har snart passerat oss och alla längtar efter att sommarsäsongen skall dra igång.
Vi väntar med spänning på att kunna öppna våra uteserveringar till 100%. För det är något speciellt med uteserveringar. Det är en frihetskänsla en sommar känsla som tar vid när man får sitta på en uteservering med någon man tycker om.
Vi har haft lite otur med vädret, samt att det är förseningar i markis och stativ. Det blev också en liten försening i vår inglasnings del. Men vad kan man annat än acceptera.
Tycker ni inte att vi de senaste 14 månaderna har accepterat väldigt mycket, vi får inte agera och göra så som vi önskar och vill. Eller? En stor del av oss har accepterat och satt oss i ett led där vi alla gör allt för att smittan skall gå ner och att vi snart skall komma till någon sorts normalitet.
Men en annan del har inte accepterat och gör väl i princip som de vill, därför är vi där nu i ett läge där vi nästan är värst i Europa. De som inte kan följa regler och lagar och respektera.
Har de någon gång tänkt på Hen som jobbar på en covidavdelning i Norrbotten, som jobbar mer timmar än kanske du gjort. Som kanske inte hinner se sina barn, leka med sina barn, eller vårda sitt förhållande. För jag kan tänka mig att hen måste vara otroligt trött när hen får komma hem och ta igen sig några timmar. All respekt till er inom sjukvården, jag hejar på er.
Och dessa människor som har sina hemmafester och dylikt, har ni tänkt på alla de som jobbar inom restaurang för att servera mat, dryck och upplevelser, deras jobb blir konstant bromsade , alla restaurang människor har förhoppningar och ser framemot en lättnad för att kunna göra sitt jobb till 100% men ständigt när deras förhoppningar går upp tas dem ifrån dem.
Jag beundrar de anställda inom restaurang för att de inte slänger in handduken utan kämpar med sin krögare. Jag är inte den enda de finns fler och jag hejar på er också.
Jag antar att alla krögare kämpar för sina verk just nu, och säkerligen har tanken gått förbi huvet på de flesta, nä nu jäklar slänger vi in handduken. För mig har den tanken slagit mig i någon sekund, men lika fort har jag slagit ner den. Jag vägrar ge mig för ett virus, jag vägrar ge mig så länge personalen är med mig.
Under dessa månader har jag lärt mig otroligt mycket. Vem kan jag lita på, vem är mina sanna vänner? Sömn och träning är super viktigt för att orka, kärlek till sin partner och familj har nog aldrig varit starkare än den är nu.
Allt jag önskar nu är vaccin för mig och alla andra och att jag får träffa mina föräldrar.
Du som inte följer de restriktioner som finns – Vem uppfostrade dig? Du som följer dem- Ge inte upp, vi är med er.
Mari
